Jag kommer alltid att förföljas av tanken men vet ju inte vad som är rätt eller fel. Fattar inte hur känslan aldrig kan gå över. Ska man alltid naggas med den i bakhuvudet? Från plats till plats, dag till dag. När man vet att den är fel men samtidigt tar över hela ens huvud. Man kan inte tränga bort den för då känns det som att man sviker. När man tränger bort tankarna kommer de aldrig tillbaks mer. Då är de historia. Och historia är skrämmande. Vad händer på andra sidan dörren? Hur känns det att lägga alla minnen från förut på hyllan, stoppa ner de i en låda som börjar damma med tiden, tömma huvudet och bli tom.. Det är en främmande vision som man inte vågar tänka sig. När man är rädd för att glömma, och inte kan leva i nuet. Vad ska man göra? Att nästan ge upp och göra saker som man förmodligen kommer att ångra. Att varken veta ut eller in. Känns som tortyr att vara så frustrerad. Kanske meningen.